Ett chockartat besked

Från gårdagens skridskotur på Väddöviken

Fredagen den 14 november 2008

Jag står och väljer kakel till kök och badrum för annexet till Wäxthuset. Platsen är undervåningen i Livsuniversitetets kulturlada och Steen och Sven-Åke är med mig. Min lilla röda mobil ringer och glatt svarar jag Lena Kristina.
-Hej det är Dr G. och jag tänkte ge dig svaret på de cellprover som du gjorde i måndags.
Jag hade upptäckt en knöl i vänster ljumske några månader tidigare och tyckt att det var kanske bäst att ta reda på om det var något slags bråck eller...
-Tyvärr måste jag meddela dig att proverna visar att du har en Kronisk Lymfatisk Leukemi, KLL. Det är en långsamt utvecklande blodcancer och inte den mest aggressiva formen. Jag får nu remittera dig till Danderyds sjukhus för ett benmärgsprov och vidare blodprover så att det går att fastställa hur långt sjukdomen har utvecklats och om den har spridit sig. Jag är verkligen ledsen över att behöva berätta det här men det behöver inte vara så illa...

Under några ögonblick svindlade världen, lukten i ladan trängde in i medvetandet, fuktigt, kallt rått.
-Jag skickar omgående en remiss.
-Kronisk, sa jag, betyder det att det inte finns någon bot?
-Tyvärr, men sjukdomen kan bromsas upp med behandling och förlänga livet många år.

Många år tänkte jag 3, 4, 5... Vad är det vi talar om.
-Tack då, svarade jag mekaniskt.

Jag kastade mig gråtande i Steens armar och berättade vad jag hade talat om i telefon. De närmaste dagarna men framför allt nätterna var chockartade! Jag tyckte jag hade fått en dödsdom!

Lördagen den 3 januari 2009

En omtumlande tid har gått sedan jag skrev sist. Jag har lärt mig mycket om leukemi och mest om KLL, kronisk lymfatisk leukemi. Jag vet i dag att det är den mildaste formen av blodcancer. 10-15% behöver aldrig behandling, många svarar bra på behandling och förlänger sina år. Efter benmärgsprov och nya blodprover fick jag beskedet att mina värden trots allt ser goda ut och att jag skall kolla upp sjukdomens förlopp en gång i halvåret, men att ingen behandling behövs just nu. Det sätter man in då mina symptom blir besvärande eller om sjukdomen förändras i sitt förlopp. En ovanligt glad, meddelsam och kunnig läkare, Fredrik Celsing, med kontakter på Idrottshögskolan som vi hade gemensamt, fick mig nästan att känna mig frisk igen, tack för det!

Det informationshäfte som han stack i handen på mig säger om framtidsutsikterna: För många kommer sjukdomen förr eller senare att föranleda behandling. KLL förkortar den förväntade återstående livslängden, även om många lever till hög ålder och avlider av andra orsaker än KLL.

Jag har känt på ångesten att dö, att inte få se mina barnbarn växa upp, att inte få uppleva mer av denna makalösa livsupplevelse av himmel och hav, av musik och glädje i vänners samvaro, av allvaret i ett innerligt möte med smärta och sorg, ja, att livet självt skulle ta slut. Rädd? Att inte veta vad som väntar på andra sidan? Nej, jag vill bara så gärna leva mera, vara till mera nytta och glädje, vara intonad till livets innersta helighet och till källan av livet självt,

Guds härligheter.

Om dagarna är jag i stor glädje och tacksamhet. I går åkte jag långfärdsskridskor ända upp till Grisslehamn och tillbaka. WOW! Vilken is, helt blank och säker. Ett par dagar tidigare plumsade jag igenom i strandkanten! 

Julen och nyåret var en kavalkad av goda möten med barn och barnbarn och så farmor, med syster Eva och med eleverna på Wäxthuset, nyår med Bosse och Malin och sång till Guds ära och mat i alla former som jag har jag stoppat i mig! Julottan i Häverö kyrka var underbar, Toomas spelade och jag fick glädja med att sjunga Jul, jul, strålande jul, från läktaren.

Sjunga, det vill jag göra mera och ja, i bloggen kommer att berätta om min vidare väg. Hör av dig! Du kan kommentera direkt i bloggen. 

Varm kram från Lena Kristina