Hälsar på Sondra Ray

Sondra och hennes blivande man Mark Sullivan

I Philadelphia har jag tillsammans med Sondra Ray lyssnat på president Obamas första intervju riktad till den muslimska världen. Detta är att skapa en helt ny historia. Han vill förena människor över relegiösa gränser, över rasgränser och skapa en känsla och ett ansvar för vår mänskliga familj. Jag älskar denne man och har som så många stora förhoppningar kring hans möjligheter att påverka var värld.

I morgon pabörjar jag min återfard till Sverige. Två intesiva veckor som har haft sitt fokus på att balansera och förstå mera av den diagnos som jag har fått, eller rättare sagt, att skapa hälsa i min kropp och själ. Jag läser Andens Anatomi av Caroline Myss under mina resor. Det har varit ett intensivt resande. Först upp till Boston, till New Hamshire för en dag, och tillbaka till Boston för att vara med på kusin Ingrids svägerskas begravning. Där stod vi i snöfallet kring en öppen grav på den största judiska begravningsplatsen, och när kistan skulle sänkas ner till sin viloplats sjöng jag How can anyone ever tell you, you are anything less than beautiful... Det var nog det som berörde den lilla frysande gruppen till att se det älskvarda i sitt avsked till denna kvinna.

Sen var det bara att flyga tillbaka till New York for att bli mött av Debbie och Al, mina vänner, som tog emot mig i sitt hem i Hartsdale och var min bas under min vistelse. Nästa dag tar jag tåget in till New York. Harstsdale ligger norrut och det tar ca 45 minuter med tåg in till Manhattan. Grand Central Station är ett myller av manniskor av alla slag. Det är ändå rätt så lätt att hitta och finna sin väg. Jag tar en taxi till TRS, ett center for terapeuter och behandlare av olika slag, likt Hälsans Hus. Dar får jag under de kommande fyra dagarna behandlingar av Bill som skall balansera mitt imunförsvar och åstadkomma en del mirakel i min kropp.

Natten före avresan till New York

Jag sitter just nu och skriver i kusin Ingrids studio i Boston.

Vid tiotiden på kvällen, innan jag skulle resa till USA följande dag, får jag konstiga symptom i bröstet. En kramp över hjärtat, i mellangärdet och strupen upp mot käkarna. Min lyssnande kroppskontakt skärper sig. Vad är detta? Ett okänt fenomen, kramp, kan det vara kärlkramp? Det tilltar i intensitet och blir lite skrämmande. Dotter Johanna och jag funderar och hon säger:

-Ring sjukvårdsupplysningen och fråga. Jag har aldrig ringt sjukvårdsupplysningen. Jag vill inte veta någonting som kan äventyra min resa. OK, jag beskriver mina symptom och det resulterar i att två ambulanspersonal står i Johannas kök 15 minuter senare. De kopplar på mig 10 -12 små knappar och sladdar som sänder iväg ett EKG till St Görans sjukhus. Meddelandet därifrån är att jag nog bör komma in och ta ett blodprov och upprepa EKG där.

Så mycket man hinner tänka på så kort tid. Jag ser min resa inhiberas och att jag kommer att få äta nitroglycerin för kärlkramp som min mamma fick göra lite då och då. Ambulanskillen Lars och jag har ett givande samtal på väg till sjukhuset. Väldigt fina killar bägge två. Väl på St. Görans sjukhus får jag lägga mig på en brits och vänta.

Kl 01.09 ringer min telefon. Jag tänker att det nog är Johanna som vill få ett besked om vad som händer mig. En grötig, gråtande röst stammar fram -Elin är död!!! och sa bryts samtalet.
Jag får låna en sköterskas telefon då min inte har täckning och jag ringer upp avsändaren. Det chockartade beskedet är att en av våra elever som vistades på Wäxthuset för c:a 5 år sedan har lagt en snara om sin hals och avslutat sitt liv.
Situationen är surrealistisk. Här ligger jag med sladdar och elektroder och befarar att få skjuta upp min resa, när jag blir avbruten i mina tankar av att en för mig kär person definitivt avslutat sin jordefärd. Så futtig min oro för mig själv blir i detta perspektiv.
Att dö ar att återvanda till källan, att uppgå i vad vi kallar Gud. Så tror jag, att det är underbart, som att komma hem. Men det kan skapa rena helvetet för dem som blir lämnade kvar. De som skall försona sig med att någon förkortar sitt liv på ett så dramatiskt sätt. Har man rätt att ta sitt liv och överge barn, syskon, släkt och vänner?

Vid halvsextiden är alla prover tagna och visar inga tecken till vidare oro. -Inget hindrar att du flyger iväg till USA, säger en vanlig doktor. Jag tar en taxi tillbaka till Johanna och vilar några timmar innan vi åker till Arlanda för incheckning. Det var få timmars sömn under några nätter. En lång resa med många tankar om rätten till liv och rätten att få dö. Vilket ansvar har vi som medmänniskor? Vad hade jag kunnat göra annorlunda för att hålla min vän kvar i livet?
Min resa till New York handlar om att finna vägar som skall kunna hålla mig kvar längre i livet. Så lite vi vet om vårt eget öde och så mycket som kan hända helt oväntat.

Jag brukar säga på mina föreläsningar: -Du skall leva som om ett spännande äventyr väntar på dig runt hörnet. Att förvänta sig det bästa, att livet måste ha en mening, även om jag inte förstår det. Mitt i dessa tankar och samtidigt med sorg i sinnet slumrar jag in på planet!

(Det var din käre make som hemma fixade de svenska tecknen. Kram till dig där i USA och skicka en hälsning till Obama, idag när han blir invigd som Amerikas nye president!)

Nu är jag snart på väg!

Efter en dramatisk natt sitter jag nu med mitt nya barnbarn Vincent i knät och skall om några timmar åka till New York för behandlingar och äventyr som jag skall skriva om senare.
Natten ja! Den skriver jag om när jag har kommit fram till USA, det förlovade landet som mist så mycket av sin forna storhet och glans. Nu behöver du speciellt tillstånd för att få komma in som söks av alla före utresan.

Natten förebådade död och gav också glädjebesked.